Har du stått vid världens ände och sitter nedför stupet någon gång i livet? För det är så det kan kännas ibland, som om att man verkligen har pushat sig själv till sin yttersta gräns och nu har nått någon sorts kulmen.

Tar man sig då tillfälle att andas djupt, lugnt och bara vilar kommer man att ha en rackarns historia att berätta – en sådan som kan inspirera andra till att våga möta sina egna rädslor och sitt eget potential

Brev från ytterlighetens rand

Det är dessa händelser i livet som är som dynamit för den kreative. Att utforska ytterligheterna, periferin där få vågar eller kan röra sig, det är där man också kan lyckas gräva fram guld att ta hem till skapargrottan.

Det gäller förstås att också vara försiktig och respektera det tillstånd som finns därute i kreativitetens mörkaste rymder. Det är lätt att gå vilse i allt det där som känns och upplevs därute. Det finns gott om bevis på det genom vår historia.

Samtidigt är det konstnärens roll, att likt en shaman ta sig ut från sin kontext och blicka tillbaka på det som man ser, för att sedan omvandla detta till ett verk.

Att kunna göra detta med finess och stil, det är sedan den riktigt svåra nöten att knäcka. Sådant tar träning, timme efter timme, år efter år. Visst hjälper det om man har bra verktyg, till exempel ett par schyssta trummor från www.danguitar.se, förutsatt att man är en trummis.

Allt detta är vad som är tjusningen i allt skapande. Att göra en expedition till något okänt och sedan återvända för att rapportera om sina upptäckter. Det är sådant som inte bara vidgar världen för en själv, utan även för alla som tar del av det som man har skapat.

Nya perspektiv för helt enkelt världen, och livet, framåt.